beautifulbean

Den här dagen har varit en enda lång positiv överraskning! Efter en hemskenatt där Lillebror ville göra allt annat än att sova så var jag sådär grymmetrött att jag knappt fick upp de små blå när han strax efter sex bestämde sig för att friden definitivt var slut. Försökte på måfå hitta någon kaffesugen kompis, via facebook, att hinka starka koppar kaffe med - dock utan att få napp. Men, i lekparken hittade vi trevliga vänner och därefter har vännerna lixom avlöst varandra under hela dagen. Lite småsnack och lite fika och massa lek för barnen. Kände mig som en "äkta" bullmamma när jag lagade korv och pulvermos till Skrållan och hennes två kumpaner för dagen och även senare när jag "bakade" bullar (dvs stoppade in halvfabrikatsbullar i ugnen). Genvägar har aldrig hindrat mig :)

Har också lyckats klämma in lite miljörapporterande. Det är tufft att jobba 50% och ha ett engagemang och en vilja som är mer än 100%. Så, eftersom 31 mars är sista dagen är det nu hög tid att färdigställa det sista...

Även 5 min i solen i uterummet, bara softa i vilstolen har jag gjort. Reflekterat lite över våren, solen och hela härliga livet. I lördags, då vi hade klassfest sedan nian - som vi slutade för 20 år sedan - insåg jag att tiden gått. Fast jag känner inte att det är av ondo. Jag skulle vilja säga att det mesta faktiskt är mycket bättre nu än för 20 år sedan. Jag är förvisso mer rynkig, kroppen är påverkad av två graviditeter, mina föräldrar är döda och jag har inte längre möjlighet att ägna mig åt min stora passion - hästar. MEN - förutom det så är livet så mycket härligare att leva nu och det har varit en härlig utveckling. Känslan av att livet hela tiden blir bättre, bättre och ännu bättre. Så tänker jag fortsätta leva - här och nu! :D

Kram!

Jobbat mycket denna vecka. Hela 4 dagar faktiskt. Varav 2 dagar på tjäntsresa i Hässleholm. Det har varit bra dagar som gett energi.

Kvällen jag var borta trillade dock Lillebror ned från soffan och slog munnen i bordskanten på soffbordet. Han tydligen både blödde och skrek som en stucken gris, Skrållan var livrädd, Philip försökte ringa sjukvårdsupplysningen och trösta båda barnen samtidigt... Kaos! När jag kom hem dagen efter var lillkillen fortfarande alldeles svullen i ansiktet, men han verkar tack och lov inte ha ont utan äter, dricker, leker och sover precis som vanligt.

I dag fick han komma till tandläkaren. Han vägrade gapa såpass att de kunde röntga honom men de konstaterade iag att de två framtänderna var lösa. Det innebär tydligen en viss risk att de blir missfärgade och måste dras ut. Men de kan också växa fast. Och för att de ska växa någorlunda rakt nedåt så ska Lillebror inte använda napp på två veckor... Jag kan förstå tanken - men jag kan inte begripa hur det ska gå till... Det är ju stört omöjligt för honom att slappna av utan nappen.... Så, i kväll la jag honom med napp och lirkade sedan ur den nu när han somnat. Jag hoppas att den får vara ur större delen av natten...

I morgon är det dags. Klassfest från nian :) Förfesten blir hemma hos mig som bor väldigt lägligt. Jag undrar i mitt stilla sinne hur jag ska kunna få huset i någorlunda representativt skick tills dess - men, kanske, bara kanske, låter jag det vara och ser bara till att ha roligt!

Ha en fin fredag allihop!

Ikväll gott folk smäller det!!! Jag och min kära Man ska gå på F E S T, som vuxna, som par :) Det är en kompis som har 25-års fest och det ska bara bli så himla roligt!!! Så efterlängtat!

Min älskade syster och hennes fina M kommer hit och tar hand om kidsen. Skrållan handlade redan i går lördagsgodiset (lakrits till M eftersom hon tror att alla killar gillar lakrits...) och beställde tacos. Hon ser fram emot detta lika mycket som jag och P. Underbart, kunde inte vara mer uppåt just precis nu :D

Överhuvudtaget känns allting just nu på väg uppåt och det är en STOR lättnad. Vet inte vad som ger vad - men jag tackar min man, mina barn, mina fina vänner, kära släktingar, mina kollegor, min terapeut, mina mediciner, solen, våren och ja... mer eller mindre allt och alla!!!

Det finns fortfarande stora mörka moln på himlen, jag har en nära släkting som är svårt sjuk i cancer och jag är så grymt ledsen för det. Det känns så fruktansvärt orättvist, mot henne, hennes familj och närmaste, mot min släkt och hennes syskon - och mot MIG. Hon, vi och jag har dragit vårt strå av tyngd och sorg, det är vår tur att få lycka nu. Tyvärr finns det ingen instans att överklaga hos...  

Lyfter iaf hakan och tittar ut. Solen skiner och det droppar från taken. Barnen skrattar. Det ger styrka och hopp.

Kärleken övervinner allt.

Så var det söndag igen... Hur fort går inte tiden? När man har roligt vill säga. I början av veckan, när jag satt här hemma med griniga och snuviga barn, gick tiden inte alls fort. Den sniglade sig bokstavligen fram, minut för minut, sekund för sekund. Och många minuter blir det när Lillebror bestämmer sig för att gå upp redan vid fem -halvsex på mornarna. Då har man tid. Men inte på något roligt sätt...

Det vände dock i mitten på veckan. Barnen piggnade till och tillbringade två dagar på förskolan. Jag jobbade. Med liv och lust :) Bara underbart att komma ut, se sina barn pigga och friska, leksugna. Träffa inspirerande kollegor, umgås med vuxna människor, stimulerande och utmanande arbetsuppgifter, ha bara väldigt kul helt enkelt så där mitt i vardagen. Sedan, fredag, och kalas för Skrållis.

Anna & Affe från Herrljunga var först ut, på fredagen, och det var verkligen roligt att träffa dem igen. Vi bor så nära men ses ändå alldeles för sällan... Sedan, lördag, men "Pippikalas" med släkten! Skrållan var överlycklig och sken som en sol när hela kalaset "spårade ur" och alla vuxna började kastade ballonger hej vilt över hela tv-rummet. Ett minnesvärt Pippikalas när det är som allra bäst och ett ögonblick som både jag och Skrållan sparar som ett av våra bästa :)

Kram på er sötisar och ha en fin vecka!!

I bland undrar jag vart tiden tog vägen.... ibland undrar jag om jag inte hänger med längre.... Min lilla tjej, som alldeles nyss var en liten, liten bebis fyller fyra år i dag. Hon har blivit stor så fort. Hon är så klok, så fin och så älskad. I bland känns det som hon växer i från mig, som att jag skulle vilja njuta mycket mer, vilja uppleva ännu mer tillsammans med henne, se världen ur hennes ögon och lyssna ännu mer till hennes träffsäkra analyser av livet. Jag har så mycket att lära av henne och så mycket jag vill ge till henne.

Hon är en positiv, omtänksam och social tjej med stor kreativitet. Energi saknas aldrig och livet är verkligen till för att levas i hennes värld. Hon hindras sällan av motgångar utan hon hittar vägar och lösningar. Hon ser på det mesta med humor och glädje och möter livet med ett stort och brett leende. Där andra ser problem ser hon underbara möjligheter... Häromdagen, på förskolan, var gården mer eller mindre vattenfylld. Många ville inte gå ut... Det var kallt och blåsigt... Våran prinsessa skuttade dock i regnkläderna, hittade den djupaste vattenpölen, intog dykställning och ja - hoppade i och simmade runt :D

Jag är så innerligt tacksam för min fina tjej och älskar henne gränslöst för allt hon är <3

I dag var det annorlunda. Det var verkligen friskt, fräscht och solen värmde skönt mitt på dagen. I dag kom våren. Jag är säker på det!!

Inte nog med att solen visade sig från sin finaste sida, det var som om det mesta flöt på bra under dagen, gick min väg helt enkelt och det som eventuellt inte gjorde det kunde jag bara fnysa åt och gå vidare med ett leende lekandes i mungiporna.

Dagen inleddes med en tiiiidig morgon, som följde efter en natt med tunt med sömn, och således var oddsen för en toppdag inte särskilt höga. Barnen var dock som små underbara solar redan när jag väckte dem och hela morgonproceduren gick som en dans. På förskolan sa vi hejdå, pussades och kramades som aldrig förr. Idyll och mammalycka :)

Väl på jobbet - revision av verksamhetssystemet. SP. Kunde gått sämre och ja, någon avvikelse blev det väl men vad tusan, det fixar vi. Lunchrasten ägnades åt födelsedagspresentjakt åt Skrållis som fyller 4 år inom kort. Väl i leksaksaffären såg jag en familj och ingående studerade små mjukishamstrar, som tydligen hette Zhu Zhu och var jättepoppis. En sån tar jag tänkte jag. Blir perfekt. Och väl i kassan visar det sig att om man just i dag väljer att bli medlem/skaffa kundkort så får man gratis med ett tillbehör till just denna lilla hamster. SÅ - den lilla Rockhamstern jag valt åt Skrållis får sällskap av en bil med husvagn i paketet. Toppen! Sedan, vidare till Lindex för att få tag barnkläder och ja - tag 3 betala för 2. Yes. Fyndat som tusan :D

Vidare till jobbet, får värsta effektivitetsdillen och - ja, det mesta bara faller mig i händerna. Lycka! Ringer lokala bageriet och frågar försiktigt om möjligheterna att få en Hello Kitty-tårta fixad till Skrållans barnkalas. Inga problem blir svaret. Beställer den utan att fundera vidare över att den kanske är lite väl dyr. Jag har fixat "tårtan" - det finns kanske trots allt en gud... ;) Dags att dra hem, och - inte ens när bakrutans torkare lägger av på Volvon, min fina trotjänare - yttrar jag så mycket som en enda svordom utan skruvar bara upp radion ännu högre och sjunger för full hals.

Väl hemma möts jag av en alldeles strålande Lillebror. Jag svär att jag a l d r i g någonsin sett honom så sprudlande och skrattande som han var i dag. Helt underbart fantastisk. Även Skrållis var alldeles tipptoppglad. Så, i dag kunde inte varit bättre. I dag är det vår. Hopp om härligt liv och lycka :D

...är färgen för helgen :) Jag och Skrållan har impulsbokat en semester till Turquoise Resort Hotel & Spa i Side, Turkiet, i augusti...

Allt började med att Skrållan i torsdags fick fram Expresses resebilaga, den jag köpte förra helgen när P var på rallyt för att drömma mig bort en smula. Första uppslaget är en stor annons från ett helt nytt hotell, ett som ännu inte är byggt, men som kommer att ha en superfin vattenpark. Resebolaget var Nazar.se. Dit ville Skrållis. Alldeles bestämt.

Jaa, vi tittar väl lite på datorn då, sa jag. Vill ju inte vara en tråkig, negativ människa som alltid per automatik säger nej. Och ju mer vi tittade, ju mer växte intresset hos oss båda. Vi bara måste åka sa vi till varandra :D Efter lite googlande på Nazar insåg jag att bolaget fått endel kritik, sannolikt för att de är relativt nya och växt ganska snabbt, men hur som helst - jag vill inte behöva köa för en solstol eller vänta i evigheter på att få hjälp från personalen när jag reser med två småttisar. Kidsen är ju inte utrustade med något vidare tålamod... Så, vi tittade lite vidare och fastnade för Apollos All Inclusive på Turquoise Resort i Side.

Skrållan fick ansvaret för att övertala Mannen så hon ringde helt sonika upp honom på jobbet och sa ungefär att "jag och mamma ska åka till Tukit, vill du åka med?". Han började skratta och Skrållan signalerade till mig med "tummen upp" att hon fått pappa på kroken :D Så, i den stunden tryckte vi på "bekräfta bokning". Varför ska man göra det lätta svårt?

Så, just nu lever jag livet i ett turkost skimmer!!

Ha en fin helg alla ni goa. Puss!

Temat för helgen har varit lek! Intensivt och roligt och även lite, lite slitigt... Har ensam stått vid rodret denna helgen och jaa... det är både skönt och jag unnar Mannen att få komma ut... men visst tusan är det intensivt! Och kanske är jag inte den allra mest uthålliga och tålmodiga. Kidsen verkar ha järnkoll på vilka knappar det ska tryckas för att mamma ska gå i gång.

Har förut någon gång beskrivit hur jag känner att jag liksom byter skepnad. Från att vara en lekande och positiv mamma går jag till stadiet gnällig och irriterad och väl där är steget till nästa stadie inte långt. Med rätt provokation kan jag på mycket kort tid gå in i stadiet där jag känner mig som en vrålande och primitiv Tyrannusarius Rex. Känns som om jag klampar omkring här hemma med stora, tunga bakben och stora käftar som inte precis ger små uppmuntrande och pedagogiska tillrättavisningar utan snarare agerar totalt irrationellt. I det stadiet är det skönt att vara två, att kunna ta en liten time out, andas och fokusera...

Nåja, det är väl inte precis så illa som det låter, men inom mig känns det liksom som att det är nära att explodera emellanåt. Måste bli bättre på att se det för vad det är. Två små, söta, goa, underbara trollungar som testar sin mamma litegrann. Inget att känna sig skogstokig över. Egentligen bara rätt oskyldigt och gulligt. Otroligt vad man kan hetsa upp sig över småsaker...

Blev ohyggligt GI-fascinerad efter en promenad med en vän i helgen. Hon hade kört någon vecka och ju mer hon beskrev hur det fungerar ju mer intresserad blev jag. Så till den milda grad intresserad att jag åkte hem, googlade fram några recept, åkte till affären och körde i gång :D Det var som tillfället jag väntat på, på nåt vis... Det första som lagades till var en västerbottenpaj med sallad. Grymt gott blir det med riktigt smör, grädde och ost... och är det dessutom en diet så är jag PÅ direkt!!! Skrev om det på facebook och fick några riktigt bra recept från en annan vän. Har testat ett av dem i dag, en räk- och laxpaj som även den smakar supergott. OCH - det mest fascinerande av allt - det verkar som om detta gourmetätande faktiskt påverkar min kropp i rätt riktning. Svårt att säga efter bara några dagar förstås... men jag sätter stort hopp till detta!!! KUL!!!

Det som är mindre kul är att Lillebror fått feber. Och som den kille han trots allt är så är han totalt utslagen. Att kunna bädda ner honom i soffan framför TV:n är normalt sett svårare än att få alla rätt på Lotto, men i dag så låg han där i princip hela sin vakna tid. Stackarn, han var verkligen ynklig. Och febern var rejäl för den delen också. Nära 40 grader hela dan. Hans första feber (som vi vet om) - så han ska egentligen inte klaga... 1 år och 4 månader gammal!

Har tränat i dag. Zumba. Och - faktiskt - anmält mig som en av 10 frivilliga "visningsdansare" på Friskvårdsmässan här i våran lilla småstad. Perfekt. Det innebär att jag kommer att träna häcken av mig innan det är dags, 29 april, och således vara i topptrim till våren :D :D :D :D Eller inte... men inget lär iaf bli sämre!

P&K

Jaaa, inte hade jag så mycket för att jag stapplade i säng tidigt i går... Som alltid när man MÅSTE sova så - vad händer? Jo, man somnar senare än senast och sover sämre än sämst. Så jag somnade väl fram på småtimmarna efter tre timmars vridande och vändande. För att sedan väckas vid halv tre. Lillebror ylade från rummet bredvid. Det var vällingtajm. Och därefter så var det samma procedur igen. Dvs "Nu måste jag skynda mig att somna om" - med resultatet ytterligare någon timmas vridande och vändande innan jag hastigt slumrade till och sedan brutalt väcktes av mobilen. Klockan 05:30. Ysch.... på sin födelsedag...

Nåja, dagen gick bra ändå. Det var stökigt i morse när jag skulle i väg tidigt med två barn men det gick!! Barnen samarbetade rätt hyfsat och vi höll oss alla på gott humör. Väl på jobbet var det toppen. Trots nojjan innan var det gott att komma in i gänget igen :D Och nu, trots att jag egentligen redan fått min fina kappa - möttes jag av stämsång (Mannen, Skrållan och Lillebror sjöng i var sin tonart), blommor och present samt god kvällsmat! Kunde inte blivit bättre!!!

Och - i kväll är jag säker på att John Blund kommer väääldigt tidigt!!

Kram!

Lilla grå fortsätter att ge oss grå hår... dagens lilla överraskning bestod i att ISOFIS-fästena för bilbarnstolar NATURLIGTVIS inte var vanliga, normala ISOFIX-fästen för standardbarnstolar. Konsekvens - vi kan bara köra ETT av våra TVÅ barn i BMW:n. TOPPEN. ABOSOLUT TOPPEN. Speciellt eftersom jag börjar jobba i morgon och vi då hade behövt ha två bilar som kan transportera våra två barn på ett säkert sätt. Alternativet - att stoppa Lillebror i bagaget tillsammans med massa emballagematerial och sedan hoppas på det bästa lockar lixom inte alls... ;)

Nåja, helgen har i övrigt varit bra. Det har kalasats rejält. I fredags fyllde min kära man år. 37 stycken. Han blir dock bara snyggare och läckrare för varje år. Ett riktigt toppenexemplar till man helt enkelt!! Och - på sin egen födelsedag gav han MIG en superduperpresent! Jag är en stor sucker för klädmärket Desigual och i paketet låg grymmaste Desigual-kappan/-dräkten. GRYM säger jag bara. Och OJJJJ vad överraskad och glad jag blev. Den passade perfekt och jag läääängtar nu bara, som i tonåren, efter ett tillfälle att använda den!!!

Nu måste undertecknad stappla i från datorn (är rätt stel efter kvällens zumba-pass) och ta sig till sängen. Hoppas att John Blund kommer tidigt i kväll. I morgon måste jag upp redan 05:30... Dags att återgå till jobbet och nu med den "lilla" morgonaktiviteten att ta två barn till förskolan innan vidare avfärd mot stan.

Kram på er alla goa!

Har precis gråtit igen. Tittade på "Sofias änglar" på femman. Och ugh, vilket program. En familj med två små barn där pappan är svårt sjuk och inte har lång tid kvar. Han står där och verkar så frisk och stark - men han hade tydligen en obotlig tumör. Så gripande och oerhört grymt. Varför?????

Jag har själv tänkt tanken i bland. "Tänk om jag skulle dö." Snart alltså. Det ligger nära till hands för mig att tänka så eftersom jag vet att mammas cancer kan vara ärftlig och att det isåfall kan finns ganska stor risk även för mig att drabbas. Och, det hårdaste vore just att göra barnen moderslösa. Att små barn ska tvingas ta så mycket lidande och så stor sorg. Nu är det säkert så att risken att något annat skulle hända mig - eller P - är mycket större än just risken för cancer. Men cancer har satt extra skräck i mig på något vis. Och barn som lider, det går rakt in i hjärtat.

Förutom detta deppiga inslag i vardagen är det annars ganska ok igen. Deppat klart för denna gång liksom. Och i stället varit jätteglad över att Lillebror mår så bra på förskolan och verkar stortrivas. Personalen beskriver honom som "helt självklar". Han bekymrar sig inte för så mycket helt enkelt utan tar det mycket coolt. Knappt att han reagerar när jag kommer för att hämta...

I dag har jag också inlett "beach 2011" genom ett mastigt mixpass på gymmet, 70 minuter indoor walking och spinning. Av de andra deltagarna att döma är det mest väldigt vältränade personer som går på de passen (jag har inte varit på dem tidigare). Jag passade på det sättet inte alls in. Däremot var det bra. Jag har ju trots allt viss heder och vill inte verka mindre vältränad än de andra så jag slet häcken av mig. Dock nöjde jag mig med de 70 minuterna. Några skippade nedvarvningen och stretchen och hastade i väg för att inte missa pumpen... Där insåg jag mina begränsningar.

Har dock, från en kollega, fått en "nödlösning". Man kan alltid bada i vassen :D

Ugh, vilken depphelg detta blev... bläää, jag har ju bestämt mig för att det är färdigdeppat nu. Och det fungerar för det mesta, men uppenbarligen inte alltid. Inte ens jag - en av världens mest bestämda och envisa personer - kan styra över mitt eget humör och sinnesstämning.

Gårdagen började jättebra och allt var egentligen toppen ända tills jag och P kom lite på kant med varandra. Ingen stor grej alls, men han nämnde något om mamma och pappa. Jag var väl lite - eller rätt mycket - trött och gnällig och uttryckte att jag önskade att jag haft min mamma som kunnat hjälpa mig. Stötta mig, lyssna på mitt gnäll, peppa mig, låta mig vara "liten och barnslig", känna med mig, tycka synd om mig, anstränga sig för att muntra upp mig, ta hand om mina barn när jag själv inte "orkar" osv. Medger mig skyldig till gnäll på kanske rätt hög nivå. Han hade all rätt att säga i från.

Han uttalade något om att min mamma kanske inte alls skulle ha varit där på det sätt jag beskrev det som - och han kanske har rätt - men det spelar ingen roll. Det gick rakt in i hjärtat och jag blev nåt så grymt upprörd. Jag fattar det inte själv. Egentligen spelar det ju ingen roll vad han tänker eller tror... Båda är döda och för mig räcker det egentligen att JAG VET hur de var då. Förr. Hur de hade varit i dag, om mamma aldrig fått den där cancern som på sätt och vis tog både hennes och pappas liv, kan ju ingen veta.

Det var iallafall något i det han sa som gjorde mig så illa berörd och väckte upp känslor jag trodde jag kommit igenom för länge sedan. Om det funnits en himmel där min mamma hade bott nu hade jag önskat att hon kunnat sticka ner huvet och skrika i örat på honom att HON HAR RÄTT. Primitivt, barnsligt, löjligt. Men - jag saknar henne sååå...

Så sitter jag här. Ensam hemma. Det är alldeles tyst och lugnt. Skönt. Men också ödsligt och ovant. Jag tror inte att jag spenderat många timmar ensam hemma det senaste dryga året. Det senaste jag minns är en kväll i juni när resten av familjen åkte ut till kusten en dag före mig. Inte så konstigt att det känns ovant att inte behöva fara omkring som en virvelvind - plocka fram och tillbaka mat, torka upp spill och smulor, byta blöjor, servera dricka, torka upp spill igen, plocka ner Lillebror från köksbordet, igen, stoppa Lillebror från att klättra upp på spisen, igen, hjälpa Julie att plocka fram pysselgrejerna, hindra henne från att klippa fingrarna av sig, servera mellanmål, byta nya blöjor, trösta Lillebror som för 18:onde gången samma dag ramlat ner från soffan osv osv osv alltmedan jag också försöker städa lite, tvätta lite, laga lite mat, torktumla, dammsuga å så vidare.

Sååå, nu sitter jag alltså här. Och känner att jag borde passa på att storstäda, tvätta upp all tvätt, byta alla lakan och handdukar, storhandla, förbereda kvällens mat, plocka fram Skrållans badkläder eftersom hon ska till simhallen efter förskolan i dag, promenera ner till gymmet och boka in mig på megamånga starkt fettförbrännande pass för magtrakten, titta igenom jobbmailen, ringa några samtal, handla några presenter och om jag startar nu kanske jag fixar det mesta innan han ska hämtas. Jag är effektiv som tusan när jag väl sätter fart!

Men... jag vill inte... jag vill bara dega i soffan med en kopp te framför nyhetsmorgon... kanske slumra lite för natten har varit ganska kort och sönderdelad. Skrållan drömmer mardrömmar om flugor och Lillebror är överstimulerad av alla nya intryck på förskolan... Alltid är det något.

Ha en skön fredag alla söta för trots samvetet tänker jag inleda fredagen som en soffpotatis :D