beautifulbean

Ugh, vilken depphelg detta blev... bläää, jag har ju bestämt mig för att det är färdigdeppat nu. Och det fungerar för det mesta, men uppenbarligen inte alltid. Inte ens jag - en av världens mest bestämda och envisa personer - kan styra över mitt eget humör och sinnesstämning.

Gårdagen började jättebra och allt var egentligen toppen ända tills jag och P kom lite på kant med varandra. Ingen stor grej alls, men han nämnde något om mamma och pappa. Jag var väl lite - eller rätt mycket - trött och gnällig och uttryckte att jag önskade att jag haft min mamma som kunnat hjälpa mig. Stötta mig, lyssna på mitt gnäll, peppa mig, låta mig vara "liten och barnslig", känna med mig, tycka synd om mig, anstränga sig för att muntra upp mig, ta hand om mina barn när jag själv inte "orkar" osv. Medger mig skyldig till gnäll på kanske rätt hög nivå. Han hade all rätt att säga i från.

Han uttalade något om att min mamma kanske inte alls skulle ha varit där på det sätt jag beskrev det som - och han kanske har rätt - men det spelar ingen roll. Det gick rakt in i hjärtat och jag blev nåt så grymt upprörd. Jag fattar det inte själv. Egentligen spelar det ju ingen roll vad han tänker eller tror... Båda är döda och för mig räcker det egentligen att JAG VET hur de var då. Förr. Hur de hade varit i dag, om mamma aldrig fått den där cancern som på sätt och vis tog både hennes och pappas liv, kan ju ingen veta.

Det var iallafall något i det han sa som gjorde mig så illa berörd och väckte upp känslor jag trodde jag kommit igenom för länge sedan. Om det funnits en himmel där min mamma hade bott nu hade jag önskat att hon kunnat sticka ner huvet och skrika i örat på honom att HON HAR RÄTT. Primitivt, barnsligt, löjligt. Men - jag saknar henne sååå...