beautifulbean

Har precis gråtit igen. Tittade på "Sofias änglar" på femman. Och ugh, vilket program. En familj med två små barn där pappan är svårt sjuk och inte har lång tid kvar. Han står där och verkar så frisk och stark - men han hade tydligen en obotlig tumör. Så gripande och oerhört grymt. Varför?????

Jag har själv tänkt tanken i bland. "Tänk om jag skulle dö." Snart alltså. Det ligger nära till hands för mig att tänka så eftersom jag vet att mammas cancer kan vara ärftlig och att det isåfall kan finns ganska stor risk även för mig att drabbas. Och, det hårdaste vore just att göra barnen moderslösa. Att små barn ska tvingas ta så mycket lidande och så stor sorg. Nu är det säkert så att risken att något annat skulle hända mig - eller P - är mycket större än just risken för cancer. Men cancer har satt extra skräck i mig på något vis. Och barn som lider, det går rakt in i hjärtat.

Förutom detta deppiga inslag i vardagen är det annars ganska ok igen. Deppat klart för denna gång liksom. Och i stället varit jätteglad över att Lillebror mår så bra på förskolan och verkar stortrivas. Personalen beskriver honom som "helt självklar". Han bekymrar sig inte för så mycket helt enkelt utan tar det mycket coolt. Knappt att han reagerar när jag kommer för att hämta...

I dag har jag också inlett "beach 2011" genom ett mastigt mixpass på gymmet, 70 minuter indoor walking och spinning. Av de andra deltagarna att döma är det mest väldigt vältränade personer som går på de passen (jag har inte varit på dem tidigare). Jag passade på det sättet inte alls in. Däremot var det bra. Jag har ju trots allt viss heder och vill inte verka mindre vältränad än de andra så jag slet häcken av mig. Dock nöjde jag mig med de 70 minuterna. Några skippade nedvarvningen och stretchen och hastade i väg för att inte missa pumpen... Där insåg jag mina begränsningar.

Har dock, från en kollega, fått en "nödlösning". Man kan alltid bada i vassen :D