beautifulbean

Min pappa är död. Döden känns så kall, så hård och så svart... Jag ville inte att det skulle bli såhär, inte på det här sättet, inte nu, inte alls... Jag vill att både mamma och pappa ska finnas här hos mig. Hos mig, min syster och hos mina barn. De ska vara här och hjälpa oss i livet!! Finnas för stort och smått, finnas för att dela livet med, finnas för stöd, tröst, värme och kärlek.

Mamma försvann i cancer för 3,5 år sedan och det blev väl på alla sätt början till slutet även för pappa. Han levde aldrig "på riktigt" med glädje och gnista efter det utan försvann allt djupare och till oigenkännlighet in i mörker, sjukdomar och missbruk. Det känns inte värdigt att leva och dö på det sätt han gjorde, men det var så det blev. Nu står jag här med bilden av en mycket komplicerad och trasig människa. Pappan jag älskade, men också en man som jag inte alls känner igen och varken kan eller vill acceptera. Under de senste åren tog den senare bilden över allt mer, för att till slut överskugga allt annat. Jag vill inte tro att han önskade detta, men det fanns nog inget val för honom att göra.

Nu står jag här. Jag hoppas och tror att döden kom efterlängtad och ljus för min pappa. Att han äntligen slipper fri från all den smärta, ångest och rädsla som jag tror successivt totalt övermannade honom. Hos honom hittades ett väl tummat fotografi av min mamma, taget vid hennes realexamen. Hon var så vacker. Jag hoppas att de åter får vara tillsammans nu. Jag tror att hon var så mycket mer än en fru för honom. En sann livskamrat. Hans allt.

Vila i frid älskade pappa. I mitt hjärta sparar jag alla våra fina, roliga och ljusa minnen och i mitt huvud försöker jag acceptera det hjärtat inte orkar ta in.

Tack älskade familj, släkt och vänner för allt erat stöd och värme. Ni är fantastiska <3