Djupa tankar...
En svettig dag är till ända. 28 grader varmt och vi skulle flytta möbler och annat från pappas hus. Fin tajming, det blir ju inte alls varmt och jobbigt att lyfta hundra tunga saker när solen gassar på som tusan. Inte för att jag lyfte så mycket med än Lillebror, men jag sympatisvettades med de andra. De som fick bära.
Det var inte utan att det sved att lämna bort så mycket av sitt hem till en auktionsfirma. Konstig känsla. Så tragiskt allt är. Hur vi människor ägnar, i vissa fall stora, delar av våra liv till att samla in och vårda en massa prylar. Och hur svårt det sedan är för efterkommande att slänga och sälja dessa prylar. Har inga betänkligheter alls att rensa i röran hemma och slänga mina egna (och Mannens) saker, inte ens presenter och sk minnessaker som jag ledsnat på. Men att göra mig av med sånt som mamma och pappa vårdat ömt och varit rädda om hela livet. Det svider som fan.
Får en känsla i magen av att vi borde ägna större delar av vårt liv och mer av vårt fokus till att ömt vårda och vara rädda om varandra istället för att spara pengar och samla till en massa prylar å sånt. Kärleksfulla minnen och hög självkänsla behöver vi nämligen aldrig förlora eller göra oss av med. Även om människor dör eller försvinner.
Misstolka mig inte så att jag haft en kärlekslös barndom och en självkänsla som inte når över skoskaften, för inget kunde vara mer fel. Men själv skulle jag gärna vilja kunna lämna livet (alltså inte NU, men om typ 100 år eller så) med mindre fysisk egendom för kidsen att behöva röja i och i stället se dem alldeles fulltankade med kärleksfulla minnen att vårda ömt.
Tja, det var dagens "djupa" det. Tack för nu, KRAMKRAM!
Det var inte utan att det sved att lämna bort så mycket av sitt hem till en auktionsfirma. Konstig känsla. Så tragiskt allt är. Hur vi människor ägnar, i vissa fall stora, delar av våra liv till att samla in och vårda en massa prylar. Och hur svårt det sedan är för efterkommande att slänga och sälja dessa prylar. Har inga betänkligheter alls att rensa i röran hemma och slänga mina egna (och Mannens) saker, inte ens presenter och sk minnessaker som jag ledsnat på. Men att göra mig av med sånt som mamma och pappa vårdat ömt och varit rädda om hela livet. Det svider som fan.
Får en känsla i magen av att vi borde ägna större delar av vårt liv och mer av vårt fokus till att ömt vårda och vara rädda om varandra istället för att spara pengar och samla till en massa prylar å sånt. Kärleksfulla minnen och hög självkänsla behöver vi nämligen aldrig förlora eller göra oss av med. Även om människor dör eller försvinner.
Misstolka mig inte så att jag haft en kärlekslös barndom och en självkänsla som inte når över skoskaften, för inget kunde vara mer fel. Men själv skulle jag gärna vilja kunna lämna livet (alltså inte NU, men om typ 100 år eller så) med mindre fysisk egendom för kidsen att behöva röja i och i stället se dem alldeles fulltankade med kärleksfulla minnen att vårda ömt.
Tja, det var dagens "djupa" det. Tack för nu, KRAMKRAM!
Kommentarer
Trackback
