beautifulbean

Träffat mäklaren i dag. Inser att det faktiskt är NU som huset ska säljas. Pappas hus. Mitt barndomshem. Så dubbla känslor. Ena sidan säger att JAAAAAAA, vad skönt, bli av med det stora, tunga och såväl psykiskt som fysiskt jobbiga projektet som det inneburit att städa, röja, slänga, sortera, sälja, slita... och NEEEEEEEJ säger den andra sidan. Släpp inte taget, sälj inte, ta tillbaka varenda pryl, släpp inget, flytta dit själv, whatever, just don´t do it. Irrationellt. Varken mamma eller pappa kan ju komma tillbaka. Inget kan bli som förut. Inget, vad det än gäller, kan ju någonsin bli som förut och det är ju (oftast) charmen med själva nuet. Det kommer aldrig tillbaka så vad du än gör - lev HÄR och NU!!

Känner ofta av stressen nu... ligger och lurar i maggropen... blir definitivt värre under semestern än när jag jobbar (bakvänt nog, men det beror väl på mina underbara, lekfulla, gosiga och aktiva barn)... tar överhanden emellanåt och invaderar skallen som en bisvärm. Blä... Men jag har blivit bättre på att koppla denna "överhanden" till vissa saker såsom överbokad kalender (ffa i kombination med aktiva eller gnälliga barn), "hell hour" med barnen, långtidsplanering, detaljplanering, dålig/sen planering etc och försöker aktivt styra upp dessa delar av livet så att de ska bli hanterbara och hålla bisvärmen borta från skallen. Jag tror det kan funka när nya rutiner är klara och inarbetade. Så att säga :)

Är så otroligt GRYMT tacksam över att ha sådana fantastiska, tåliga och stöttande vänner som jag har - utan att nämna eller glömma någon. Ni vet vilka ni är och jag älskar er!! Utan er vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till. Det är då ett som är helt sant och säkert. 
PUSS Å KRAM ♥