Begravningen
I går begravdes min pappa. En helt overklig dag... Hela vägen dit i bilen satt jag med känslan av att "näää, det är inte min pappa som ska begravas, han är ju inte död så det går ju inte" osv. Men sedan, när vi väl kommit fram till kyrkan och går in och ser hela "arrangemanget" med kistan och alla blommor, då går det upp för mig att "jooo, det här är på riktigt och i kistan ligger faktiskt min döda pappis". Som en spark i magen... Det var så fint, vackert och bra arrangerat och allt blev som vi ville, hela begravningen, men ändå inte. Jag vill ju inte att pappa ska vara död alls. Det känns så eländigt att det var tvunget att bli på det sättet. Så orättvist och så fel. Onödigt.
Familjen, hela släkten, hans arbetskamrater, grannar och många vänner var där. Andra hörde av sig av omtänksamhet. Det kändes bra och all värme, allt stöd och alla kramar gav styrka och kraft. Jag är inte nåt ensam alls även om det ibland kan kännas så...
En av alla fina saker som kom fram och som betyder mycket för mig att veta är att pappa in i det sista var en sann vän och ett stort stöd för en av sina systrar (liksom hon för honom). De hade en nära relation och kunde stötta och skoja med varandra om både det som var ljust och det som var mörkt. Jag visste inte om det och på något sätt känns det viktigt och gör mig glad. Jag fick också djupare kännedom om hans relation men en annan av sina systrar och hennes man och förstår att han verkligen kände djup trygghet tillsammans med dem och att de betytt väldigt mycket för honom ändå sedan han som sjuåring förlorade sin egen pappa. Det känns viktigt och betydelsefullt.
Det värmde också verkligen att mina fina fastrar med hjälp av några kusiner till mig fixat en minnesstund efteråt där vi blev mottagna och omhändertagna som prinsessor. Så skööönt och stort tack för detta!! Jag är evigt tacksam till dessa människor!
Nu återstår att på olika sätt acceptera det som hänt och så småningom gå vidare.
Massa kramar och evigt stort tack till alla ni som hjälpt mig igenom det här och fortsätter att på olika sätt ge mig stöd, kraft och glädje. Älskar er ♥
Familjen, hela släkten, hans arbetskamrater, grannar och många vänner var där. Andra hörde av sig av omtänksamhet. Det kändes bra och all värme, allt stöd och alla kramar gav styrka och kraft. Jag är inte nåt ensam alls även om det ibland kan kännas så...
En av alla fina saker som kom fram och som betyder mycket för mig att veta är att pappa in i det sista var en sann vän och ett stort stöd för en av sina systrar (liksom hon för honom). De hade en nära relation och kunde stötta och skoja med varandra om både det som var ljust och det som var mörkt. Jag visste inte om det och på något sätt känns det viktigt och gör mig glad. Jag fick också djupare kännedom om hans relation men en annan av sina systrar och hennes man och förstår att han verkligen kände djup trygghet tillsammans med dem och att de betytt väldigt mycket för honom ändå sedan han som sjuåring förlorade sin egen pappa. Det känns viktigt och betydelsefullt.
Det värmde också verkligen att mina fina fastrar med hjälp av några kusiner till mig fixat en minnesstund efteråt där vi blev mottagna och omhändertagna som prinsessor. Så skööönt och stort tack för detta!! Jag är evigt tacksam till dessa människor!
Nu återstår att på olika sätt acceptera det som hänt och så småningom gå vidare.
Massa kramar och evigt stort tack till alla ni som hjälpt mig igenom det här och fortsätter att på olika sätt ge mig stöd, kraft och glädje. Älskar er ♥
Kommentarer
Trackback
