BMW:n som sover räv...
Julen gick bra. Trots alla mina julspöken och funderingar så blev det bra. Inte bra som i superduperklackarnaitaketbra utan okejbra. Jag överlevde, hade ångest men det var hanterbart. Jobbigt med dessa familjehögtider när man själv saknar en rejäl bit av sin familj. Men, jag är igenom och det gick... ni vet... bra.
Det som har gått något mindre bra är historien om BMW:n. Jag vet inte hur långt ni är med, men denna lilla grå best stod på annandagen IGEN helt död på parkeringen. Med ett NYTT batteri under huven. Batteribytet hjälpte bara i ca 5 dagar, sedan var det alltså stopp igen. Undertecknad och Mannen var SMÅTT frustrerade här hemma...
Iallafall, vi baxade återigen tillbaka eländesbilen till verkstaden. Denna gång konstaterar de att de tror att BILEN SOVER RÄV. Det är helt sjukt, men de tror att bilen - som är utrustad med ett "sleep-läge" - sover dåligt - dvs sover räv och drar ut energin när den egentligen ska sova i sparläge. Jag blir så trött och en sak som är säker är dock att DEN BILEN tar så mycket energi från mig att jag långt i från sover räv om nätterna...
Nu ska bilen få träffa en specialist som förhoppningsvis ska kunna åtgärda sömnproblemen. To be continued...
"...då kommer någon där, jag vet nog vem det är..."
Japp, då var årets 300 julköttbullar rullade och stekta. Eller, nåja, kanske tog i lite med antalet... men jag lovar, det kändes som 300. Minst. Med Skrållans hjälp så blev det väääldigt många men vääääldigt små. Nästan så mikroskopist små att man inte ens kunde se dem i stekpannan... eller, näe, nu kom det en överdrift igen... Men - det kändes så. Precis som det oxå kändes som att hon sjöng refrängen på Luciasången minst 2 500 gånger under tiden vi gjorde köttbullarna.
Och nu, när hon lagt sig, sitter jag här och har en sång som bara spelas om och om igen i mitt huvud. Och JA, exakt, det är refrängen på Luciasången... "då kommer någon där, jag vet nog vem det är, Saanktaa Luucia, Sanktaa Luciaa", om och om igen. Sägs att man kan få bort låtar som fastnat genom att sjunga hela sången från början till slut. Kan vara värt ett försök!
Känner annars att jag har koll på julen. Julklapparna klara. Mesta julmaten fixad genom jobbets generösa jullåda. Huset hyfsat städat och en hel del tomtar på plats.
Det enda som inte är under kontroll är julspöket... första julen utan pappa - och första julen det finns utrymme att verkligen sakna mamma och det julfirande vi alltid hade med familjen. Barndomens jular... :( Det känns svårt och så sorgligt, vemodigt. Så slutgiltigt och oåterkallerligt. Inser verkligen att det nu är en del av mig själv som dött, och det gör riktigt ont. Som om någon skurit ut en del med kniv. Sveda och värk :(
Men, trots allt, julen kommer att bli fin och bra. Det måste den. Jag vill verkligen ge mina barn de "barndomens jular" som jag fick i gåva från min mamma och pappa. Och - då duger det inte att ligga som ett vrak under täcket och låta såren blöda. Show must go on...
God Jul bilverkstan...
Lilla grå hade varit på verkstaden under tisdagen för att den plötsligt och med all önskvärd tydlighet signalerat att bromsbeläggen var i ett akut eländigt skick. Nåja, vi fick tid ganska snabbt och ja, det gick rätt smidigt till och med. Var på tjänsteresa under några dagar och skulle i fredags morse starta upp lilla grå och fara till jobbet. Det var lättare sagt än gjort. Lilla grå flashade bara kort med navigatordisplayen, visade några hastiga meddelanden, rosslade och var s t e n d ö d. Jag konstaterade att det inte var mycket att göra åt saken utan tänkte att ja, då vår jag väl ta vår stora, trygga Volvo i stället. Visade sig inte vara så lätt det heller... först satt nyckeln (fjärrkontrollen) som gjuten i lilla grå och även om den inte gick att köra så känns det fel att lämna en olåst bil med nyckeln i på parkeringen... Men, men, efter det tog det "bara" 45 minuter att isbryta sig in i Volvon. Det var 17 minusgrader i fredags och isen satt där den satt kan jag lova...
Mannen ringde åter till verkstaden och lilla grå är välkommen tillbaka redan på måndag. Bra. Kommer bli helt sorgligt dyrt, operfekt så här innan jul, men den kommer sannolikt iaf att vara körbar. Fixade fram startkablar, kopplade på dem och försökte starta. INTE ETT LIV! Nähä, då får vi väl bogsera då tänkte vi. En stund. Tills poletten trillade ner. Det elektroniska rattlåset lär inte låsas upp om inte tändningen är i gång. Och det fanns inte en chans till det. Jaha, då får vi väl se om vi kan få HIT någon som kan hjälpa oss att byta batteriet. Tänkte vi. En stund. Tills poletten återigen tillade ner. Just det. Bakluckan (batteriet sitter i skuffen) lär inte öppna sig om bilen inte har någon ström... TOPPEN! Vi får spränga bilen på plats. Idiotbil. Skit.
Nåja, efter endel ytterligare laddande har nu Mannen och min hjälpsamma Svärfar fått lilla grå att starta så att den kunnat forslas till verkstaden. NU vill jag inte höra talas om något annat än att den fungerar prickfritt ända fram till våren. Varför just till våren? Jo, då är det varmt och då ska våran "sommarbil", lilla grå, säljas. Punkt slut.
God Jul bilverkstan...
Hela havet stormar...
USCH säger jag bara. Och ni vet ju hur det är... ångesten i att veta att man själv med STOOOR sannolikhet står som nummer två i turordningen sprider hypokondrin så att magen börjar bubbla i ren skräck. Sååå, blev inte mycket sömn den natten och ännu mera ångest i att gå upp och ta hand om två kids som också med stor sannolikthet skulle stå på turlistan...
Men, inte vet jag... sjuksköterskan jag pratade med på 1177 sa att alla inte drabbas av magsjukor. Kanske är jag en av de lyckliga (statistiken talar för det, men jag vågar inte ens andas om det...). Eller, så är det alla pepparkornen jag tryckte i mig som gav effekt. Eller, så var det helt enkelt ren å skär tur.
Vilket spelar egentligen mindre roll...
Kloka fina Skrållan!
Världens underbaraste Skrållan är en klok och omtänksam liten tjej. Under de senaste dagarna har hon pratat mycket kring döden och om mormor och morfar i himlen. Hon är väl medveten om att jag saknar dem som f-n och stundtals fortfarande är väldigt ledsen över hur livet utvecklat (eller - snarare avvecklat) sig.
I dag var vi ute på biltur på tu man hand och det blev en del djupa diskussioner. Skrållan funderar kring hur vi ska lyckas bygga en stege som går ända upp till himlen så att hon kan hämta ner mormor och morfar till mig. Blir lätt gråtfärdig av hennes omtänksamhet och vilja att göra livet lättare för mig. Förutom att det skulle bli svårt att få i hop en så lång stege (vilket dock, enligt Skållis, borde vara lösbart om vi frågar vår närmaste granne L) så är ju förstås bekymret att prästen kanske blir arg... Jag vet inte vart hon har fått det i från, men prästen är i hennes värld en stor bromskloss för projektet.
OM vi lyckas få ner mormor och morfar funderar hon också kring hur i all världen morfar skulle ställa sig till att vi sålt hans hus och att hans saker inte finns kvar. Lösningen vore dock att de helt enkelt får bo hemma hos oss. Det skulle nog morfar gilla tror hon - "han gillar ju ändå att busa med mig".
Jag gråter och ler på samma gång. Puss!
Disco deluxe...
Åkte på tjänsteresa till Finland i onsdags. Räknade inte med en helt okomplicerad resa eftersom det dels är vinter (vilket automatiskt innebär förseningar för tågen) dels var flygstrejk. Räknade dock inte med att medresenärerna på tåget skulle vara riktigt såååå fed up på SJ att de kräktes rakt ut... Men, det var i allafall vad som hände. En man i stolen bakom mig och min kollega kräktes, kräktes och jaaa... kräktes. Äckel. Blev lätta fötter till Bistron vill jag lova. Dock utan aptit :/
Väl uppe i Stockholm raka spåret till båten som skulle ta oss till Åbo. High five för deluxehytt, i en separat korridor med stängda dörrar. Kändes toppen. Skulle alltså bli möjligt att sova på båten trots att där var knökfullt med partysugna ungdomar!! Trodde undertecknad ändå tills jag lagt mig och släckt lampan och sagt godnatt till Älsklingen därhemma. DÅ började discot i hytten intill. Ett antal ungdomar hade hyrt en stor deluxehytt och ordnat någon typ av privatdisco. Tittade på klockan hundrafemtio gånger mellan 23 och 04. Med irritiation, vrede och till slut fullständigt raseri. Blandat med den vanliga ångesten i dylika situationer, dvs "nu måste jag sova, för jag ska upp tidigt i morgon och om jag inte somnar kommer det bli fruktansvärt jobbigt i morgon...". Som ni vet blir man inte särskilt sömnig av varken ilska eller ångest... Så, det blev 1,5 h sömn den natten. Toppen... :(
Men - jag kan upplysa er alla om att nästa gång ni hamnar i en liknande situation - ta´t lugnt. Det blir nämligen ingen katastrof. Tvärtom ganska roligt. Man är så himla flamsig och tramsig att det mesta blir till komik... Så, som vanligt - inget ont som inte har nåt gott med sig.
På tal om gott... i morgon vankas julbord. Årets premiär. Kanske dags att sluta äta nu för att vara så där superladdad :D
Ha en härlig 2:a advent!!!
